Barn med en problematisk skolsituation eller Hemmasittare

Barn med en problematisk skolsituation eller …

… Hemmasittare

Det finns barn som inte riktigt ”orkar” eller ”klarar av” att hantera situationen i skolan. Med tiden blir det så jobbigt att vara i skolan så de helt enkelt ger upp. Ett barn som inte upplever att det ”klarar av” sin situation letar omedvetet efter vägar att komma undan det som är för svårt. För en del blir ett sätt att undvika problemen. Ofta börjar det med att barnet undviker någon situation där det är extra svårt att hantera situationen som idrottslektioner, raster och liknande. Till idrotten börjar barnet med att glömma kläder, känna sig hängig, ha ont på något särskilt ställe osv. På raster ska man bara skala frukten, plocka i bänken, klä på sig, prata med kompisar, gå på toa, glömma saker inne, prata med en vuxen, be om hjälp i en konflikt och hur många andra saker som helst. Bara det kan få rasten att gå utan att barnet behöver gå ut.

Om vi vuxna ser det här som en signal som säger ”jag orkar inte med den här situationen” kan vi snabbt göra något åt problemet. Vi behöver då iaktta problemet och prata med barnet om vad som är jobbigt. Ofta kan inte barnet själv sätta ord på det eftersom det är en omedveten process. Vi måste alltså ha mycket fantasi och närma oss från ett annat håll än ”varför vill du inte vara med på idrotten/gå ut på rasten?”. Det kan vara lättare om man pratar om hur det känns att gå till idrotten eller ut på rast. Det kan vara känsligt eftersom barnet förmodligen redan känner och fått veta att det bryter mot en regel när det inte är med på allt i skolan. Vi måste hela tiden komma ihåg att det är signalen ”jag orkar inte med den här situationen” vi försöker möta. Vad i situationen är för svårt? Hur kan vi hjälpa barnet att ”klara av” det? Vi måste bygga vägar att gå genom eller förbi problemet.

Om vi ser ”att gå i skolan” som en social aktivitet borde alla barn automatiskt vilja vara med i den eftersom vi människor behöver och söker efter social samhörighet. Det gäller troligen så länge som barnet inte befinner sig i en miljö där det är norm att inte tycka delaktigheten i skolsamvaron är viktig, men det är en annan problematik som får vänta till en annan dag. Ytterst betydelsefullt för de här barnen är att det finns en signifikant vuxen som ser dem och bearbetar det som är jobbigt med dem innan det växer till att hela skolan är för jobbig och barnet börjar stanna hemma på samma sätt som det tidigare undvek delar av skoldagen. Att misslyckas med den aktiviteten gör att barnet ser sig som avvikande och utanför. En stor del av de barn som blir hemmasittare har någon form av problematik eller funktionsnedsättning som gör att de har svårare än andra barn att klara av sociala sammanhang. Det kan vara så att barnen helt enkelt inte hinner uppfatta allt som händer när det är många människor som rör sig runt omkring. De kanske har svårare att tolka andra människors kroppsspråk eller att sortera ut olika intryck.

En kille med ADHD-diagnos berättade i en intervju i tidningen Attention om att han hade ADSL. Reportern trodde då att han sa fel och menade ADHD, men killen framhöll att han hade ADSL. Han menade att han hade som en bredbandsuppkoppling rakt in i huvudet och massor kanaler samtidigt spelade upp sina program inom honom. Hur ska man då kunna koncentrera sig på ett enda? Hur ska man hinna koncentrera sig på något alls? Hur orkar man med raster på en skolgård med hundratals människor som hela tiden rör sig och med alla de ljud som finns? Hur orkar man vara med i idrott där inget är stilla och ljuden där också är starka och plötsliga?