Lära strategier av spelande

Lära strategier av spelande

Pelle som går i tredje klass, kan vi säga, tycker att det är jobbigt att jobba i skolan. Han tycker att om han fått veta hur han ska göra så kan han det. Varför ska man göra det om och om igen? Han gör så enkelt han kan så har han i alla fall gjort uppgiften. Och skriva berättelser behöver man ju inte träna på. Han har ju redan lärt sig skriva. Han har ju skrivit två berättelser redan. Så kommer läraren med en massa synpunkter på att han ska göra det en gång till och igen och ännu en gång, i all oändlighet känns det som.

Då är det mycket roligare att göra något annat. Jag kan ju gå och prata med en kompis om vad jag ska göra på rasten eller fundera över det nya spelet jag har i datorn. Det blev ju faktiskt riktigt bra när jag spelade igår. Det var kul att chatta med den där killen i USA. Häftigt att kunna skriva LOL för att visa att man skojar. Och hur ska jag gå vidare till nästa bana?

Så kommer läraren och stör och vill att jag ska skriva om min berättelse igen. Det har jag inte lust med. Då tar den där elaka läraren till ett knep:

-           Putte, när du kommer in på en ny bana i ditt spel – kan du den från början då?

-           Nej, jag måste ju kolla in den först. (Kul, nu pratar äntligen läraren om något jag kan.)

-           Hur gör du det?

-           Spelar den några gånger. (Är hon dum eller…?)

-           Lyckas du med den banan direkt?

-           Näää, man måste göra om den massor av gånger för att man ska klara banan. (Hon är dum!) Fast en gång klarade jag en bana på första försöket, men den var jätteenkel. Det brukar banorna vara i början av ett spel så man ska tycka det är kul. (Bäst jag förklarar så den dumskallen fattar.)

-           Jaha, så först är de enkla för att man ska förstå hur de fungerar sedan läggs det på nya delar för att varje bana ska vara lite svårare än den förra.

-           Precis, så man måste kunna ännu mera för att klara den. (Hon kanske fattar något ändå.)

-           Det tycker jag är ett smart sätt. Då lär man sig ju hela tiden nya saker.

-           Ja, så är det. (Ett stort leende för att läraren äntligen förstår.)

-           Men du Putte, kan man inte se på berättelser på samma sätt?

-           Vadå, vad menar du? (Leendet har försvunnit och Putte lägger huvudet på sned för att försöka förstå vad läraren menar.)

-           Jo, om den första berättelsen är som den första banan, enkel för att man ska klara av den. Fast man måste kanske göra om den några få gånger så man lär sig hur man ska göra.

-           OK, så skulle det kunna vara. (Hon kanske inte är helt dum.)

-           Och nästa berättelse är nästa bana, som är lite svårare och som man jobbar lite mer med för att den ska bli lite bättre…

-           … Du menar att nu när jag skrivit tre berättelser är jag inne på fjärde banan och ska göra den lite svårare än de andra. (Så skulle man ju kunna se det, kanske, om hon är riktigt snäll.)

-           Ja, det var lite så jag tänkte. Kunde det bli en roligare uppgift då?

-           Du menar att jag ska skriva nya berättelser och göra om dem igen bara för att bli bättre och bättre på att göra berättelser. (Det var ett nytt sätt att tänka, hon har en del idéer i alla fall.)

-           Ja, kan du inte prova det? Gör ett försök på bana 4.

-           Ok (stort leende), den berättelsen ska handla om en kille som för ett nytt dataspel med många olika banor. (Var är papperet och pennan?)

-           Härligt, den längtar jag efter att läsa.

Tänk om jag som lärare hade tid att ta sådana diskussioner oftare. (STORT leende)