Lära strategier av spelande

Lära strategier av spelande

Pelle som går i tredje klass, kan vi säga, tycker att det är jobbigt att jobba i skolan. Han tycker att om han fått veta hur han ska göra så kan han det. Varför ska man göra det om och om igen? Han gör så enkelt han kan så har han i alla fall gjort uppgiften. Och skriva berättelser behöver man ju inte träna på. Han har ju redan lärt sig skriva. Han har ju skrivit två berättelser redan. Så kommer läraren med en massa synpunkter på att han ska göra det en gång till och igen och ännu en gång, i all oändlighet känns det som.

Då är det mycket roligare att göra något annat. Jag kan ju gå och prata med en kompis om vad jag ska göra på rasten eller fundera över det nya spelet jag har i datorn. Det blev ju faktiskt riktigt bra när jag spelade igår. Det var kul att chatta med den där killen i USA. Häftigt att kunna skriva LOL för att visa att man skojar. Och hur ska jag gå vidare till nästa bana?

Så kommer läraren och stör och vill att jag ska skriva om min berättelse igen. Det har jag inte lust med. Då tar den där elaka läraren till ett knep:

-           Putte, när du kommer in på en ny bana i ditt spel – kan du den från början då?

-           Nej, jag måste ju kolla in den först. (Kul, nu pratar äntligen läraren om något jag kan.)

-           Hur gör du det?

-           Spelar den några gånger. (Är hon dum eller…?)

-           Lyckas du med den banan direkt?

-           Näää, man måste göra om den massor av gånger för att man ska klara banan. (Hon är dum!) Fast en gång klarade jag en bana på första försöket, men den var jätteenkel. Det brukar banorna vara i början av ett spel så man ska tycka det är kul. (Bäst jag förklarar så den dumskallen fattar.)

-           Jaha, så först är de enkla för att man ska förstå hur de fungerar sedan läggs det på nya delar för att varje bana ska vara lite svårare än den förra.

-           Precis, så man måste kunna ännu mera för att klara den. (Hon kanske fattar något ändå.)

-           Det tycker jag är ett smart sätt. Då lär man sig ju hela tiden nya saker.

-           Ja, så är det. (Ett stort leende för att läraren äntligen förstår.)

-           Men du Putte, kan man inte se på berättelser på samma sätt?

-           Vadå, vad menar du? (Leendet har försvunnit och Putte lägger huvudet på sned för att försöka förstå vad läraren menar.)

-           Jo, om den första berättelsen är som den första banan, enkel för att man ska klara av den. Fast man måste kanske göra om den några få gånger så man lär sig hur man ska göra.

-           OK, så skulle det kunna vara. (Hon kanske inte är helt dum.)

-           Och nästa berättelse är nästa bana, som är lite svårare och som man jobbar lite mer med för att den ska bli lite bättre…

-           … Du menar att nu när jag skrivit tre berättelser är jag inne på fjärde banan och ska göra den lite svårare än de andra. (Så skulle man ju kunna se det, kanske, om hon är riktigt snäll.)

-           Ja, det var lite så jag tänkte. Kunde det bli en roligare uppgift då?

-           Du menar att jag ska skriva nya berättelser och göra om dem igen bara för att bli bättre och bättre på att göra berättelser. (Det var ett nytt sätt att tänka, hon har en del idéer i alla fall.)

-           Ja, kan du inte prova det? Gör ett försök på bana 4.

-           Ok (stort leende), den berättelsen ska handla om en kille som för ett nytt dataspel med många olika banor. (Var är papperet och pennan?)

-           Härligt, den längtar jag efter att läsa.

Tänk om jag som lärare hade tid att ta sådana diskussioner oftare. (STORT leende)

Varför går man i skolan?

Varför går man i skolan?

I större delen av världen är det nuförtiden självklart att man ska i skolan. Tyvärr inte överallt, men den diskussionen kommer någon annan dag. Våra barn vet från det de är små att när man blir större ska man gå i skolan. Där ska man få lära sig något magiskt: LÄSA. Ja, man kommer att få lära sig att skriva också. Då är man en del av de storas värld. Ok, man får lära sig att räkna också, så man kan hålla ordning på hur många och så. Det är ju bra. Det är ganska kul att svara på de tal som finns i räkneboken. Man kan se att man jobbat och varit duktig. Men när man vet hur man räknar, läser och skriver. Vad ska resten av skolan vara bra för? Det är ju jobbigt. Man måste sitta still och man måste försöka förstå nya saker hela tiden – varför? För att det kommer att behövas när man är vuxen. Jaha, och … Vuxen blir man ju inte förrän i ett annat liv. Jag vill leka nu!

Det är inte så lätt att förstå vad skolan ska vara bra för. Det är det som är grunden till tankarna om Visible Learning. Vi vuxna måste göra tydligt för barnen vad som förväntas av dem. Vi måste vara tydliga med vår pedagogiska planering:

Förmågor att utveckla:                Du går i skolan för att träna olika förmågor.

Centralt innehåll:                         Vi väljer bland läroplanens olika centrala innehåll för att träna de olika förmågorna.

Arbetssätt och undervisning:       Här sätter bara vår fantasi gränser, men är vi trötta finns det andra som gör läromedel och medföljande lärarhandledningar.

Bedömning:                                  När vi bedömer iakttar vi vilken nivå av utveckling du befinner dig 

på i förhållande till de kunskapskrav som finns i läroplanen.

Hur tydliga är vi med att den här bedömningen pågår hela tiden? Skulle man kunna formulera det så här:

"Din lärare bedömer fortlöpande hur du deltar i arbetet i klassen och vad du då presterar.

Under år 1-3 förekommer inga faktaprov utan ditt dagliga arbete och resultaten av det bedöms.

Läraren tittar under tiden du arbetar på om du anstränger dig att förstå och att göra ditt bästa för att utföra uppgifterna utifrån den nivå du befinner dig på. Det är viktigt att du engagerar och anstränger dig så gott du kan.

Utför olika uppgifter noga, delta i diskussioner och ställ frågor om du inte förstår så att du kan lära dig så mycket som möjligt.

Om du kan hjälpa/förklara för en kamrat visar du vad du kan."

Skulle barnen och deras föräldrar förstå det? Eller vet de allt det redan?

De gamla 4 F;en

De gamla 4 F;en

I förarbetena till LPO-94 betonade man att det finns olika sorters kunskap, eller kanske olika nivåer att lära sig saker på. De är alla lika viktiga och ibland lär man sig något på bara en eller några av dem. Men ett kunnande och lärande som har alla nivåerna är vad vi bör eftersträva för våra barn. Det gillade jag skarpt och jag tror det är viktigt att komma ihåg dem. Här kommer min förklaring av hur man kan använda sig av dem:

                                                                                      

Kunskapsnivå	Vad	Exempel
Fakta	När du får veta hur något är eller hur du ska göra.	Bokstäver är symboler för ljud. De har speciella utseenden. När du cyklar ska du sitta på sadeln, hålla balansen, styra, trampa och bromsa. Du får veta att slaget vid Hastings stod 14 oktober år 1066.
Förståelse	När du fått en bild av det du ska lära.	Du börjar lära de olika bokstävernas ljud och provar att forma och ljuda dem. När du tänker att så tror jag att man gör. Ett slag är när olika människor krigar mot varandra. Ett slag var slaget vid Hastings och det inträffade 14 oktober år 1066.
Färdighet	När du tränat dig så du klarar av att använda det du förstått, men man kan alltid träna så man blir ännu bättre på en färdighet.	Du kan läsa och skriva. Du läser och skriver bättre och bättre ju mer du tränar. Du kan cykla. Det blir också bättre med träning. Du kan svara på när slaget vid Hastings stod. Men du vet också vad det innebar – Wilhelm Erövraren satte stopp för vikingarnas välde i Storbritannien.
Förtrogenhet	När du är så bra på färdigheten så du använder den utan att du tänker på vad du gör, färdigheten är automatiserad.	Du läser och skriver utan att fundera på bokstäverna, mer på innehållet. Du cyklar och tittar på omgivningarna och klarar det automatiskt. Du kan använda dina kunskaper om slaget vid Hastings för att tolka hur saker och ting hänger ihop i historien.

Barn med en problematisk skolsituation eller Hemmasittare

Barn med en problematisk skolsituation eller …

… Hemmasittare

Det finns barn som inte riktigt ”orkar” eller ”klarar av” att hantera situationen i skolan. Med tiden blir det så jobbigt att vara i skolan så de helt enkelt ger upp. Ett barn som inte upplever att det ”klarar av” sin situation letar omedvetet efter vägar att komma undan det som är för svårt. För en del blir ett sätt att undvika problemen. Ofta börjar det med att barnet undviker någon situation där det är extra svårt att hantera situationen som idrottslektioner, raster och liknande. Till idrotten börjar barnet med att glömma kläder, känna sig hängig, ha ont på något särskilt ställe osv. På raster ska man bara skala frukten, plocka i bänken, klä på sig, prata med kompisar, gå på toa, glömma saker inne, prata med en vuxen, be om hjälp i en konflikt och hur många andra saker som helst. Bara det kan få rasten att gå utan att barnet behöver gå ut.

Om vi vuxna ser det här som en signal som säger ”jag orkar inte med den här situationen” kan vi snabbt göra något åt problemet. Vi behöver då iaktta problemet och prata med barnet om vad som är jobbigt. Ofta kan inte barnet själv sätta ord på det eftersom det är en omedveten process. Vi måste alltså ha mycket fantasi och närma oss från ett annat håll än ”varför vill du inte vara med på idrotten/gå ut på rasten?”. Det kan vara lättare om man pratar om hur det känns att gå till idrotten eller ut på rast. Det kan vara känsligt eftersom barnet förmodligen redan känner och fått veta att det bryter mot en regel när det inte är med på allt i skolan. Vi måste hela tiden komma ihåg att det är signalen ”jag orkar inte med den här situationen” vi försöker möta. Vad i situationen är för svårt? Hur kan vi hjälpa barnet att ”klara av” det? Vi måste bygga vägar att gå genom eller förbi problemet.

Om vi ser ”att gå i skolan” som en social aktivitet borde alla barn automatiskt vilja vara med i den eftersom vi människor behöver och söker efter social samhörighet. Det gäller troligen så länge som barnet inte befinner sig i en miljö där det är norm att inte tycka delaktigheten i skolsamvaron är viktig, men det är en annan problematik som får vänta till en annan dag. Ytterst betydelsefullt för de här barnen är att det finns en signifikant vuxen som ser dem och bearbetar det som är jobbigt med dem innan det växer till att hela skolan är för jobbig och barnet börjar stanna hemma på samma sätt som det tidigare undvek delar av skoldagen. Att misslyckas med den aktiviteten gör att barnet ser sig som avvikande och utanför. En stor del av de barn som blir hemmasittare har någon form av problematik eller funktionsnedsättning som gör att de har svårare än andra barn att klara av sociala sammanhang. Det kan vara så att barnen helt enkelt inte hinner uppfatta allt som händer när det är många människor som rör sig runt omkring. De kanske har svårare att tolka andra människors kroppsspråk eller att sortera ut olika intryck.

En kille med ADHD-diagnos berättade i en intervju i tidningen Attention om att han hade ADSL. Reportern trodde då att han sa fel och menade ADHD, men killen framhöll att han hade ADSL. Han menade att han hade som en bredbandsuppkoppling rakt in i huvudet och massor kanaler samtidigt spelade upp sina program inom honom. Hur ska man då kunna koncentrera sig på ett enda? Hur ska man hinna koncentrera sig på något alls? Hur orkar man med raster på en skolgård med hundratals människor som hela tiden rör sig och med alla de ljud som finns? Hur orkar man vara med i idrott där inget är stilla och ljuden där också är starka och plötsliga?