Inkludering eller inte-inkludering
Modet inom skolvärlden varierar. Modet just nu är samma som när jag började studera till fritidspedagog för 35 år sedan (usch det där kändes som en evighet L). Men då hette det integrering. Alla hade rätt att höra till gruppen och därför skulle alla finnas på samma plats, oavsett förutsättningar. Man la ner en massa specialskolor och barnen blandades in i vanliga klasser. Något som varit vanligt sedan dess är bl a särskoleintegrerade barn. De går i en helt vanlig klass med upp till 30 barn i dagsläget. Läraren ska ha se till att de får uppgifter som är avpassade till deras funktionshinder och har rätt att bli individuellt bemötta. Samma sak med barn med andra funktionshinder, alla ska gå i en vanlig klass och bli individuellt bemötta och få individuellt anpassade uppgifter. Frågan är om man är integrerad/inkluderad för att man befinner sig på samma plats. Frågan är också om det är rätt att begära av alla att de ska klara av att vara på samma plats.
För att kunna lära sig behöver man känna sig trygg och må bra.
Om det funktionshinder man har innebär att det är svårt att sålla ut eller tolka intryck måste det vara väldigt påfrestande att befinna sig i en miljö där upp till 30 andra individer befinner sig. Särskilt om det är barn. Barn låter, de rör sig, de gör hela tiden olika saker och de har ofta bråttom med att få sina behov tillfredsställda. Ofta har dagens barn en vana att använda starka röster, kräva uppmärksam och att visa vad de kan. Om du då har ett funktionshinder som skickar in alla intryck rakt in i hjärnan utan att kunna sålla och dessutom har svårt att tolka de intryck du får – hur ska du då kunna känna dig trygg? Om du märker att alla andra kan och förstår mer än du själv, kan du då må bra?
Att vara integrerad/inkluderad innebär enligt ne.se: ”inordnad som naturlig del i viss helhet/ingå som del i viss grupp”. Eftersom vi människor är ett flockdjur så fungerar vi på samma sätt som andra flockdjur, vi rangordnar flocken för att hitta vår plats. Vad händer då med de som är svagast? De hamnar naturligt nog längst ner. Om man då har ett funktionshinder som gör att man har ännu svårare att hävda sig i flocken, hur stor chans har man då att kämpa mot de andra? Om klasskamraterna är väldigt mogna personer inser de att människor är lika betydelsefulla vilka förutsättningar de än har, men den mognaden kommer sällan förrän i vuxen ålder och ibland inte ens då. Det betyder att de barn som är svagast och dessutom har svårt att tolka situationer de befinner sig i samt att lära sig nya saker kommer att vara lägst i rang hela tiden, om kamraterna ens räknar med dem.
Pedagogikens förgrundsfigurer är sedan en tid tillbaka de som menar att vi lär i ett sociokulturellt perspektiv. Om man bara befinner sig på samma plats som andra utan att förstå vad de pratar om. Om man inte hittar en rimlig plats i det sociala sammanhang man befinner sig hur ska man då kunna lära sig något. Vygotskij menade att alla människor har ett visst område, en viss zon de kan lära sig och utvecklas inom beroende av vad de tidigare kan. Med hjälp av andra kan den zonen bli större, det kallar han den proximala utvecklingszonen. Men om de andra i klassen befinner sig långt ifrån din egen utvecklingszon så kommer det de talar om att vara omöjligt att förstå och lära in. Är du då inkluderad för att du sitter i samma rum?
Och hur ska en lärare kunna anpassa undervisningen till varje individs behov med så varierande behov i klassen. Är det rättvist mot barnen att de ska tävla om lärarens uppmärksamhet med 30 andra barn? Är det rättvist om barnet dessutom har speciella behov?
