The Big 5

The Big 5

Göran Svanelid har myntat uttrycket ”the big 5” inom det pedagogiska området. Han menar att det är de fem viktigaste förmågorna som nämns i läroplanen, LGR-11. De viktigaste förmågor barnen ska lära sig. De förmågor som avses är: analysförmåga, kommunikativ förmåga, metakognitiv förmåga, procedurförmåga och begreppslig förmåga. Varje barn ska kunna se samband, beskriva orsaker och konsekvenser, växla mellan olika perspektiv, jämföra, förklara samt förslå lösningar (analysförmåga). De ska också kunna samtala, diskutera, motivera, presentera, framföra och bemöta argument mm (kommunikativ förmåga). Sedan ska de kunna tolka, värdera, reflektera, avgöra rimlighet, välja mellan olika strategier, lösa problem med anpassning till olika situationer osv (metakognitiv förmåga). De ska också kunna söka, samla, strukturera/sortera och kritiskt granska information, dvs skilja mellan fakta och värderingar (procedurförmåga). Slutligen ska barnen också förstå innebörden i olika begrepp, kunna relatera begreppen till varandra och använda dem i olika/nya sammanhang (begreppslig förmåga).

Jag undrar hur det står till med oss vuxna i fråga om dessa förmågor, förstår alla vi vad de innebär? Skulle vi kunna få höga betyg i alla ämnen och alla förmågor? Se samband – om du äter för mycket och rör dig för lite blir du fet, börjar vi äta mindre eller röra oss mer då? Beskriva orsaker och konsekvenser – om jag skjutsar mitt barn till skolan varje dag så rör vi oss mindre och bilen släpper ut avgaser samt förstör miljön genom en hel del miljöaspekter som bör vägas in i produktionen av alla bilar på jorden, väljer vi andra sätt att lämna barnet i skolan/ta oss till jobbet? Växla mellan olika perspektiv – varför ska så många invandrare komma hit och ta våra pengar och jobb/hur skulle jag stå ut med att leva utfattig i ett land med krig? Oj, det här var bara tre delar av den första förmågan… Undrar om alla vi vuxna klarar av alla de olika delarna av de olika förmågorna!

Inom alla ämnen ska vi som lärare också bedöma hur eleverna lever upp till dessa viktiga förmågor. Elever som har fullt upp med att förstå att bokstaven A har ett ljud, ett namn och att man kan höra den på olika ställen i olika ord samt att den ska skrivas på ett visst sätt (sen kan ju just A och några till ha olika ljud). De har också svårt att förstå att man behöver vara lugn och stillsam inomhus så att vi alla orkar använda våra hjärnor på ett så bra sätt som möjligt… Puhhhh. 

Om jag har 26 barn i min klass och de går i skolan 1200 minuter varje vecka så går de ungefär fem timmar och fyrtio minuter i skolan per dag. Då får varje barn ungefär tre kvart på sig att visa alla sina förmågor varje vecka, nio minuter varje dag. Observera – det här gäller om alla sitter på sin plats i tid, inte avbryter varandra och om jag som lärare inte kräver någon tid för att undervisa eller instruera dem. I realiteten går åtminstone en kvart varje dag åt till att alla barn ska komma in i klassrummet och sätta sig på sin plats och börja lyssna. Minst en kvart av dagen går åt till att plocka fram och plocka undan material. Varje dag tar jag som lärare en kvart för att berätta om vad som ska hända under dagen så att barnen är förberedda på det. Dessutom har jag ovanan att förmedla fakta som ska ge en grund att bygga förmågorna på, instruera om uppgifter som ska ge dem möjlighet att träna de olika förmågorna samt tydliggöra vad det är de tränar på… kanske en timme om dagen. Så ska de ju träna också, utföra uppgifterna, säg 2 timmar varje dag. Det blir 225 minuter varje dag, fem timmar och 25 minuter. Då blir det bara en halv minut för mig att lyssna på hur varje barn reflekterar, analyserar, kritiskt granskar, tar olika perspektiv mm. Visst, en del kan jag läsa ut av deras prestationer under tiden de tränar, men någonstans glappar det. Både i vad barnen ska hinna lära sig och vad vi lärare ska hinna förmedla och bedöma.

Inkludering eller inte-inkludering

Inkludering eller inte-inkludering

Modet inom skolvärlden varierar. Modet just nu är samma som när jag började studera till fritidspedagog för 35 år sedan (usch det där kändes som en evighet L). Men då hette det integrering. Alla hade rätt att höra till gruppen och därför skulle alla finnas på samma plats, oavsett förutsättningar. Man la ner en massa specialskolor och barnen blandades in i vanliga klasser. Något som varit vanligt sedan dess är bl a särskoleintegrerade barn. De går i en helt vanlig klass med upp till 30 barn i dagsläget. Läraren ska ha se till att de får uppgifter som är avpassade till deras funktionshinder och har rätt att bli individuellt bemötta. Samma sak med barn med andra funktionshinder, alla ska gå i en vanlig klass och bli individuellt bemötta och få individuellt anpassade uppgifter. Frågan är om man är integrerad/inkluderad för att man befinner sig på samma plats. Frågan är också om det är rätt att begära av alla att de ska klara av att vara på samma plats.

För att kunna lära sig behöver man känna sig trygg och må bra. 

Om det funktionshinder man har innebär att det är svårt att sålla ut eller tolka intryck måste det vara väldigt påfrestande att befinna sig i en miljö där upp till 30 andra individer befinner sig. Särskilt om det är barn. Barn låter, de rör sig, de gör hela tiden olika saker och de har ofta bråttom med att få sina behov tillfredsställda. Ofta har dagens barn en vana att använda starka röster, kräva uppmärksam och att visa vad de kan. Om du då har ett funktionshinder som skickar in alla intryck rakt in i hjärnan utan att kunna sålla och dessutom har svårt att tolka de intryck du får – hur ska du då kunna känna dig trygg? Om du märker att alla andra kan och förstår mer än du själv, kan du då må bra?

Att vara integrerad/inkluderad innebär enligt ne.se: ”inordnad som naturlig del i viss helhet/ingå som del i viss grupp”. Eftersom vi människor är ett flockdjur så fungerar vi på samma sätt som andra flockdjur, vi rangordnar flocken för att hitta vår plats. Vad händer då med de som är svagast? De hamnar naturligt nog längst ner. Om man då har ett funktionshinder som gör att man har ännu svårare att hävda sig i flocken, hur stor chans har man då att kämpa mot de andra? Om klasskamraterna är väldigt mogna personer inser de att människor är lika betydelsefulla vilka förutsättningar de än har, men den mognaden kommer sällan förrän i vuxen ålder och ibland inte ens då. Det betyder att de barn som är svagast och dessutom har svårt att tolka situationer de befinner sig i samt att lära sig nya saker kommer att vara lägst i rang hela tiden, om kamraterna ens räknar med dem.

Pedagogikens förgrundsfigurer är sedan en tid tillbaka de som menar att vi lär i ett sociokulturellt perspektiv. Om man bara befinner sig på samma plats som andra utan att förstå vad de pratar om. Om man inte hittar en rimlig plats i det sociala sammanhang man befinner sig hur ska man då kunna lära sig något. Vygotskij menade att alla människor har ett visst område, en viss zon de kan lära sig och utvecklas inom beroende av vad de tidigare kan. Med hjälp av andra kan den zonen bli större, det kallar han den proximala utvecklingszonen. Men om de andra i klassen befinner sig långt ifrån din egen utvecklingszon så kommer det de talar om att vara omöjligt att förstå och lära in. Är du då inkluderad för att du sitter i samma rum?

Och hur ska en lärare kunna anpassa undervisningen till varje individs behov med så varierande behov i klassen. Är det rättvist mot barnen att de ska tävla om lärarens uppmärksamhet med 30 andra barn? Är det rättvist om barnet dessutom har speciella behov? 

Hur man gör en fjäril

Hur man gör en fjäril

Jag brottas ofta med att få elever att förstå att man kan göra olika saker och sedan förbättra dem mer och mer. De flesta barnen tycker att det räcker med att göra olika uppgifter en gång och då gärna så fort som möjligt. Om man avslutar uppgiften snabbt måste man ju vara extra duktig, det spelar ingen roll hur noga man varit när man arbetade. Om man måste jobba länge för att lära sig något eller klara av en uppgift kan man inte vara lika duktig som om man klarar av allting snabbt, eller hur?!

Så fick jag se Austins Butterfly (finns på youtube, tack Ulrika Johansson). Filmen visar hur en lärare pratar med barn i olika åldrar om hur en kille i first grade, Austin, fick som uppgift att rita en fjäril. Han valde sin fjäril och ritade, men glömde att titta som en vetenskapsman när han tittade hur den såg ut, han ritade fjärilen som han hade sett fjärilar ritas förut. Barnen som lyssnade fick föreslå hur man kunde hjälpa honom få bilden mer lik fotografiet av fjärilen. Läraren fick bra förslag och berättade att Austin hade fått samma förslag från sin kritikgrupp. Så visade han upp den andra teckningen pojken gjort. Han fick nya förslag och visade teckning nummer tre och fyra. När han visar upp den femte, slutliga bilden säger en liten flicka ”han är så duktig”…

Mina elever har fått se den här filmsnutten två gånger i år två och två gånger i år tre. Den första gången ser de med bara det engelska talet, den andra gången översätter jag. När de tittar ser jag hur koncentrerade de är. Efteråt har jag använt filmen för att förklara hur jag förväntar mig att de ska kunna förbättra sitt arbete i flera steg. Vi ”gör fjärilar” av teckningar, berättelser, mattetal och allt möjligt. Jag förklarar hur de kan förbättra sitt arbete i olika steg. Några av barnen tar flera steg i taget genom att kontrollera sig själva redan när de gör uppgifterna första gången. Andra behöver hjälp av en kompis eller av mig för att se vad som kan bearbetas, men alla gör framsteg. Att se filmen gör att de får förståelse för ett arbetssätt som gör att deras skolarbete blir kvalitativt bättre. De börjar sakta men säkert förstå skillnaden mellan kvantitet och kvalitet  - Vi har gjort en fjäril av deras hela skolarbete!!  

Lära strategier av spelande

Lära strategier av spelande

Pelle som går i tredje klass, kan vi säga, tycker att det är jobbigt att jobba i skolan. Han tycker att om han fått veta hur han ska göra så kan han det. Varför ska man göra det om och om igen? Han gör så enkelt han kan så har han i alla fall gjort uppgiften. Och skriva berättelser behöver man ju inte träna på. Han har ju redan lärt sig skriva. Han har ju skrivit två berättelser redan. Så kommer läraren med en massa synpunkter på att han ska göra det en gång till och igen och ännu en gång, i all oändlighet känns det som.

Då är det mycket roligare att göra något annat. Jag kan ju gå och prata med en kompis om vad jag ska göra på rasten eller fundera över det nya spelet jag har i datorn. Det blev ju faktiskt riktigt bra när jag spelade igår. Det var kul att chatta med den där killen i USA. Häftigt att kunna skriva LOL för att visa att man skojar. Och hur ska jag gå vidare till nästa bana?

Så kommer läraren och stör och vill att jag ska skriva om min berättelse igen. Det har jag inte lust med. Då tar den där elaka läraren till ett knep:

-           Putte, när du kommer in på en ny bana i ditt spel – kan du den från början då?

-           Nej, jag måste ju kolla in den först. (Kul, nu pratar äntligen läraren om något jag kan.)

-           Hur gör du det?

-           Spelar den några gånger. (Är hon dum eller…?)

-           Lyckas du med den banan direkt?

-           Näää, man måste göra om den massor av gånger för att man ska klara banan. (Hon är dum!) Fast en gång klarade jag en bana på första försöket, men den var jätteenkel. Det brukar banorna vara i början av ett spel så man ska tycka det är kul. (Bäst jag förklarar så den dumskallen fattar.)

-           Jaha, så först är de enkla för att man ska förstå hur de fungerar sedan läggs det på nya delar för att varje bana ska vara lite svårare än den förra.

-           Precis, så man måste kunna ännu mera för att klara den. (Hon kanske fattar något ändå.)

-           Det tycker jag är ett smart sätt. Då lär man sig ju hela tiden nya saker.

-           Ja, så är det. (Ett stort leende för att läraren äntligen förstår.)

-           Men du Putte, kan man inte se på berättelser på samma sätt?

-           Vadå, vad menar du? (Leendet har försvunnit och Putte lägger huvudet på sned för att försöka förstå vad läraren menar.)

-           Jo, om den första berättelsen är som den första banan, enkel för att man ska klara av den. Fast man måste kanske göra om den några få gånger så man lär sig hur man ska göra.

-           OK, så skulle det kunna vara. (Hon kanske inte är helt dum.)

-           Och nästa berättelse är nästa bana, som är lite svårare och som man jobbar lite mer med för att den ska bli lite bättre…

-           … Du menar att nu när jag skrivit tre berättelser är jag inne på fjärde banan och ska göra den lite svårare än de andra. (Så skulle man ju kunna se det, kanske, om hon är riktigt snäll.)

-           Ja, det var lite så jag tänkte. Kunde det bli en roligare uppgift då?

-           Du menar att jag ska skriva nya berättelser och göra om dem igen bara för att bli bättre och bättre på att göra berättelser. (Det var ett nytt sätt att tänka, hon har en del idéer i alla fall.)

-           Ja, kan du inte prova det? Gör ett försök på bana 4.

-           Ok (stort leende), den berättelsen ska handla om en kille som för ett nytt dataspel med många olika banor. (Var är papperet och pennan?)

-           Härligt, den längtar jag efter att läsa.

Tänk om jag som lärare hade tid att ta sådana diskussioner oftare. (STORT leende)

Varför går man i skolan?

Varför går man i skolan?

I större delen av världen är det nuförtiden självklart att man ska i skolan. Tyvärr inte överallt, men den diskussionen kommer någon annan dag. Våra barn vet från det de är små att när man blir större ska man gå i skolan. Där ska man få lära sig något magiskt: LÄSA. Ja, man kommer att få lära sig att skriva också. Då är man en del av de storas värld. Ok, man får lära sig att räkna också, så man kan hålla ordning på hur många och så. Det är ju bra. Det är ganska kul att svara på de tal som finns i räkneboken. Man kan se att man jobbat och varit duktig. Men när man vet hur man räknar, läser och skriver. Vad ska resten av skolan vara bra för? Det är ju jobbigt. Man måste sitta still och man måste försöka förstå nya saker hela tiden – varför? För att det kommer att behövas när man är vuxen. Jaha, och … Vuxen blir man ju inte förrän i ett annat liv. Jag vill leka nu!

Det är inte så lätt att förstå vad skolan ska vara bra för. Det är det som är grunden till tankarna om Visible Learning. Vi vuxna måste göra tydligt för barnen vad som förväntas av dem. Vi måste vara tydliga med vår pedagogiska planering:

Förmågor att utveckla:                Du går i skolan för att träna olika förmågor.

Centralt innehåll:                         Vi väljer bland läroplanens olika centrala innehåll för att träna de olika förmågorna.

Arbetssätt och undervisning:       Här sätter bara vår fantasi gränser, men är vi trötta finns det andra som gör läromedel och medföljande lärarhandledningar.

Bedömning:                                  När vi bedömer iakttar vi vilken nivå av utveckling du befinner dig 

på i förhållande till de kunskapskrav som finns i läroplanen.

Hur tydliga är vi med att den här bedömningen pågår hela tiden? Skulle man kunna formulera det så här:

"Din lärare bedömer fortlöpande hur du deltar i arbetet i klassen och vad du då presterar.

Under år 1-3 förekommer inga faktaprov utan ditt dagliga arbete och resultaten av det bedöms.

Läraren tittar under tiden du arbetar på om du anstränger dig att förstå och att göra ditt bästa för att utföra uppgifterna utifrån den nivå du befinner dig på. Det är viktigt att du engagerar och anstränger dig så gott du kan.

Utför olika uppgifter noga, delta i diskussioner och ställ frågor om du inte förstår så att du kan lära dig så mycket som möjligt.

Om du kan hjälpa/förklara för en kamrat visar du vad du kan."

Skulle barnen och deras föräldrar förstå det? Eller vet de allt det redan?

De gamla 4 F;en

De gamla 4 F;en

I förarbetena till LPO-94 betonade man att det finns olika sorters kunskap, eller kanske olika nivåer att lära sig saker på. De är alla lika viktiga och ibland lär man sig något på bara en eller några av dem. Men ett kunnande och lärande som har alla nivåerna är vad vi bör eftersträva för våra barn. Det gillade jag skarpt och jag tror det är viktigt att komma ihåg dem. Här kommer min förklaring av hur man kan använda sig av dem:

                                                                                      

Kunskapsnivå	Vad	Exempel
Fakta	När du får veta hur något är eller hur du ska göra.	Bokstäver är symboler för ljud. De har speciella utseenden. När du cyklar ska du sitta på sadeln, hålla balansen, styra, trampa och bromsa. Du får veta att slaget vid Hastings stod 14 oktober år 1066.
Förståelse	När du fått en bild av det du ska lära.	Du börjar lära de olika bokstävernas ljud och provar att forma och ljuda dem. När du tänker att så tror jag att man gör. Ett slag är när olika människor krigar mot varandra. Ett slag var slaget vid Hastings och det inträffade 14 oktober år 1066.
Färdighet	När du tränat dig så du klarar av att använda det du förstått, men man kan alltid träna så man blir ännu bättre på en färdighet.	Du kan läsa och skriva. Du läser och skriver bättre och bättre ju mer du tränar. Du kan cykla. Det blir också bättre med träning. Du kan svara på när slaget vid Hastings stod. Men du vet också vad det innebar – Wilhelm Erövraren satte stopp för vikingarnas välde i Storbritannien.
Förtrogenhet	När du är så bra på färdigheten så du använder den utan att du tänker på vad du gör, färdigheten är automatiserad.	Du läser och skriver utan att fundera på bokstäverna, mer på innehållet. Du cyklar och tittar på omgivningarna och klarar det automatiskt. Du kan använda dina kunskaper om slaget vid Hastings för att tolka hur saker och ting hänger ihop i historien.

Barn med en problematisk skolsituation eller Hemmasittare

Barn med en problematisk skolsituation eller …

… Hemmasittare

Det finns barn som inte riktigt ”orkar” eller ”klarar av” att hantera situationen i skolan. Med tiden blir det så jobbigt att vara i skolan så de helt enkelt ger upp. Ett barn som inte upplever att det ”klarar av” sin situation letar omedvetet efter vägar att komma undan det som är för svårt. För en del blir ett sätt att undvika problemen. Ofta börjar det med att barnet undviker någon situation där det är extra svårt att hantera situationen som idrottslektioner, raster och liknande. Till idrotten börjar barnet med att glömma kläder, känna sig hängig, ha ont på något särskilt ställe osv. På raster ska man bara skala frukten, plocka i bänken, klä på sig, prata med kompisar, gå på toa, glömma saker inne, prata med en vuxen, be om hjälp i en konflikt och hur många andra saker som helst. Bara det kan få rasten att gå utan att barnet behöver gå ut.

Om vi vuxna ser det här som en signal som säger ”jag orkar inte med den här situationen” kan vi snabbt göra något åt problemet. Vi behöver då iaktta problemet och prata med barnet om vad som är jobbigt. Ofta kan inte barnet själv sätta ord på det eftersom det är en omedveten process. Vi måste alltså ha mycket fantasi och närma oss från ett annat håll än ”varför vill du inte vara med på idrotten/gå ut på rasten?”. Det kan vara lättare om man pratar om hur det känns att gå till idrotten eller ut på rast. Det kan vara känsligt eftersom barnet förmodligen redan känner och fått veta att det bryter mot en regel när det inte är med på allt i skolan. Vi måste hela tiden komma ihåg att det är signalen ”jag orkar inte med den här situationen” vi försöker möta. Vad i situationen är för svårt? Hur kan vi hjälpa barnet att ”klara av” det? Vi måste bygga vägar att gå genom eller förbi problemet.

Om vi ser ”att gå i skolan” som en social aktivitet borde alla barn automatiskt vilja vara med i den eftersom vi människor behöver och söker efter social samhörighet. Det gäller troligen så länge som barnet inte befinner sig i en miljö där det är norm att inte tycka delaktigheten i skolsamvaron är viktig, men det är en annan problematik som får vänta till en annan dag. Ytterst betydelsefullt för de här barnen är att det finns en signifikant vuxen som ser dem och bearbetar det som är jobbigt med dem innan det växer till att hela skolan är för jobbig och barnet börjar stanna hemma på samma sätt som det tidigare undvek delar av skoldagen. Att misslyckas med den aktiviteten gör att barnet ser sig som avvikande och utanför. En stor del av de barn som blir hemmasittare har någon form av problematik eller funktionsnedsättning som gör att de har svårare än andra barn att klara av sociala sammanhang. Det kan vara så att barnen helt enkelt inte hinner uppfatta allt som händer när det är många människor som rör sig runt omkring. De kanske har svårare att tolka andra människors kroppsspråk eller att sortera ut olika intryck.

En kille med ADHD-diagnos berättade i en intervju i tidningen Attention om att han hade ADSL. Reportern trodde då att han sa fel och menade ADHD, men killen framhöll att han hade ADSL. Han menade att han hade som en bredbandsuppkoppling rakt in i huvudet och massor kanaler samtidigt spelade upp sina program inom honom. Hur ska man då kunna koncentrera sig på ett enda? Hur ska man hinna koncentrera sig på något alls? Hur orkar man med raster på en skolgård med hundratals människor som hela tiden rör sig och med alla de ljud som finns? Hur orkar man vara med i idrott där inget är stilla och ljuden där också är starka och plötsliga?